Vi har inom Bellö gamla socken haft ett fyrtiotal sådana byggen. De allra flesta av dessa boningar har utmärkts med skyltar och har registrerats av Bellö fornminnesförening. Tyvärr förändras naturen med tiden på grund av ökad växtlighet, stormar och skogsavverkning och det kan därför vara svårt att hitta dessa platser. Föreningen håller på att röja upp och synliggöra dessa torputmärkningar. Jag tycker det skulle vara av intresse att nämna något om dessa olika bostadsformer som beboddes av den sämre bemedlade befolkningen i våra skogsbygder på småländska höglandet.

Byggnaderna kan indelas i:

1.  Soldat och husartorp.
2.  Vanliga torp, som ägdes av den inneboende familjen. (* se nedan)
3.  Torp ägda av bönder och jordägare och bebodda av deras anställda.
4.  Backstugor och s.k. risbyggen.

Även om ingen av de beskrivna bostadsformerna var luxuös var det dock en stor kvalitativ skillnad mellan dem.

Knekt och husartorpen stod under uppsikt och kontroll av kronan men ägdes av de s.k. rotebönderna. Dessa hade skyldighet att genomföra de reparationer och förbättringar som kronan ålade dem att utföra på torpet och dess ägor. Årliga kontroller och inspektioner företogs och om rotebönderna underlät att utföra ändringarna utdömdes stränga bötesbelopp av polismyndigheterna. Om knekten eller husaren skötte sina åligganden hade han oftast ett mycket starkt stöd från kronan. Trots alla svårigheter och umbäranden var därför en knekt eller husartjänst något eftertraktat att få för fattiga pojkar på landsbygden.

I de vanliga torpen där torparen själv ägde hus och mark berodde naturligtvis standarden på om det var goda år med bra skördar eller om man i familjen fick vara frisk och arbetsför. Barnaskarorna var ofta mycket stora och inte sällan förekom fylleri och dåligt leverne bland den fattiga befolkningen. Oftast var torparna dock arbetsamma och skötsamma men landet var dock ofta i krigstillstånd och befolkningen levde alltid på en skör tråd då några försäkringar eller sociala skyddsnät inte fanns att tillgå.

I torpen som bönderna ägde och där deras anställde bodde berodde standarden naturligtvis oftast på hur rädda de var om sina anställda. Även här var skördarnas storlek och kvalitet av stor betydelse även för de anställda då dessa till stor del blev avlönade med naturaförmåner. Alla i familjerna ute på torpen arbetade hos den ägande bonden och det gällde också de små barnen som fick hjälpa till med vad de kunde utföra.

De som bebodde i backstugorna och de s.k. risbyggena var ofta sjuka och utslagna människor. De fick gå omkring bland gårdarna och tigga eller om de orkade utföra arbetsuppgifter som ingen annan ville göra. De fick gå s.k. bygång [1] ut bland gårdarna enligt bestämde turlistor som uppgjordes av sockenstyrelsen. En sådan man här i Bellö socken var en karl som hette August och som gick under öknamnet ”Bellö-Pys”. Han fick ofta det tvivelaktiga nöjet att mocka rent i böndernas svinhus i de gårdar han besökte. När han nalkades en gård eller by kunde man höra byns ungar skrika: ”Nu kommer Bellö-Pys!” Stackars Pys var kroppsligt en vig karl och kunde mot betalning stå och gå på händerna. Han bedömde ersättningen efter myntets storlek och uppskattade därför en femöring mera än en tioöring. Med tiden lärde han sig dock att värdera pengarna efter dess färg och blev inte så nöjd om han inte fick någon silverpeng. Man kan i gamla kommunala handlingar läsa om hur han en gång rymde ända nertill Karlskrona i Blekinge. Då varje socken på den tiden hade skyldighet att hålla reda på sina, som man kallade dem uslingar och fattiga, fick kommunalgubbarna med häst och vagn hämta hem ”Bellö-Pys” från Karlskrona. När blekingarna hade förhört honom om varifrån han kom hade han svarat, ”Ryssebo-socken i Bellö-län.”

De som var lytta och orkeslösa hystes då in i Bellö fattigstuga, som var belägen nere i Bellö kyrkby. Den revs i slutet på fyrtiotalet och kan ses på ett kort som är taget från Bellö kyrktorn. Stugan hade en våning och ett enda mycket stort rum där alla både män och kvinnor skulle bo. Eftersom man bara hade en spis att tillgå och alla fick laga sin egen mat kan man förstå att det nog i bland var ganska trångt om saligheten. Sämjan mellan de inneboende var nog också ganska obefintlig. Föreståndarinnan och hennes man bodde också i fattigstugan tillsammans med de intagna. Föreståndarinnan kallades för ”Regenta” och hennes man var stendöv och gick under namnet ”Lömmeln.” Han hade till uppgift att såga och klyva all ved till kyrkan och skolan i Bellö. Förmodligen tackade han gud för att han slapp höra allt som sades i rummet.

Det skulle naturligtvis bli allför omfattande om jag skulle berätta om alla torpen. Jag vill därför bara visa en liten kartbild på några torp och stugor som var belägna på ett mycket begränsat område intill vägen mot Borstrulla och Högasjögle.

TORPEN

Det gäller torpen Lassarp, Kallarp [2], Mellebo, Jonsbo, Nyholm, Villarp och Högarp [3]. Jag vill nämna några ord om dessa torp och dess invånare. Självfallet har jag en mycket begränsad kunskap om människorna, men en del intressanta saker finns dock kunskap om. Ofta tänker vi nutidsmänniskor att det var konstigt med all vidskepelse och rädsla som fanns hos dåtidens befolkning. Man trodde på spöken, trolldom och oknytt ute i naturen. Anledningarna till detta var många och egentligen mycket naturliga. Kyrkan hade ända från den katolska tiden gjort folket rädda och förvirrade. Först en bit in på 1500-talet hölls predikan på svenska. Även senare var läskunnigheten mycket litet utbredd bland de breda folklagren. I kyrkorna var taken och väggarna bemålade med bilder från bibeln med apostlar, änglar, djävulsbilder och ormen i paradiset. Predikningarna var ofta salvelsefulla varningar för vad som skulle hända den förtappade efter döden.

Vi måste betänka att kyrkan och staten så sent som på 1600-talet brände kvinnor levande på bål därför att man på fullt allvar trodde att de for till Blåkulla och umgicks med den onde. En annan orsak till vidskepelsens utbredning var fylleri och svält ute bland landets allmänna befolkning.

Med risk för att bli kallad kyrkans fiende påstår jag att detta fylleri i långa stycken berodde på att prästerna ofta hade både bränneri och krogrättigheterna intill kyrkorna ute i bygderna. Inkomsterna av detta var också en del av deras lön. De många krigen och de dryga skatterna slog också ofta hårt mot allmogen. Först när nykterhetsivrare som Peter Wieselgran och andra propagerade för nykterhet skedde en stor uppryckning som direkt påverkade livet i positiv riktning. Arbetarrörelsen och frikyrkorna var också pådrivande och viktiga rörelser för en allmän upplysning.

Om vi nu går tillbaka till det lilla torpområdet som jag visade skall jag nämna litet om dessa torpen.

Torpet Kallarp är ju mycket väl dokumenteras av Göran Wede och mig i ”Bellö-boken”. Torpet löd under herrgården i Ryssebo. På denna herrgård fanns det då många olika torp där de anställda arrenderade från herrgårdens ägare.

Omkring 300 m upp i skogen i riktning mot Högasjögle låg torpet Högarp. Här bodde grannarna till Karlssons i Kallarp, det gamla paret Svensson. Svensson dagsverkade mest i Ryssebo men hjälpte även andra bönder. De var goda grannar och levde i sitt torp hela livet ut.

Vid vägskälet mot Idekulla låg torpet Lassarp. Här låg en av de första affärerna i Bellö socken. Ägarna var släkt med paret Karlsson i Kallarp. I affären fanns ett begränsat urval av nödvändiga livsmedelsvaror som t.ex. salt, socker, såpa, gryn och vissa kryddor, snus och tobak. Varorna hämtades oftast med häst under nätterna från Eksjö. Inte sällan åkte man med häst och släde över isarna för en snabbare transport.

Torpet Villarp var något så ovanligt som ett tvåfamiljs torp. Vi vet att en av dessa familjer var ovanligt stor och fattig. Enligt kyrkboken skulle där ha bott elva barn samtidigt i den ena familjen. En av gummorna hittades en dag ihjälfrusen vid Gynnersnäs mossa. Hon hade ramlat omkull av utmattning och hunger när hon var på väg hem med hjälp från fattigboden vid Bellö kyrka. Jag kan också berätta att den sista Bellö-bo som blev avrättad hade sin bostad i Villarp. Han hängdes på galgbacken i Priarp mellan Eksjö och Tranås runt år 1860.

Det lilla torpet Mellebo låg strax intill vägen till Borstrulla efter vägskälet till Idekulla. Här lär en mycket duktig tjäder och orrskytt ha haft sin boning. Han levde där som ogift och var ofta ute i markerna på jakt. Han påstås ha varit skicklig på att imitera skogsfågel och räv.

Torpet Nyholm ligger alldeles till höger om vägen till Högasjögle och där kan man fortfarande skönja rester av en murstock.

Intill Mellebo litet längre in i skogen låg torpet Jonsbo. Detta får inte förväxlas med torpet Jonsbo mellan Borstrulla och Hultna som fortfarande finns kvar.

TRÄKOLNING

Nästan alla självägande bönder här i skogsbygderna kolade träkol till de stora bruken. Därför finnes det ute i skogarna i bygden många s.k. kolbottnar, d.v.s. platser där man anlade kolmilorna. De som kolade byggde då ofta små primitiva s.k. kolarhyttor med en enkel eldstad och ett par slafar att sova i. Om man varaktigt använde en sådan kolbotten gjorde man hyttan större och tätare med ett rökrör för utsläpp av röken från den enkla eldstaden. Här kunde kolarna bo under långa perioder.

I trakten fanns det ganska många karlar som till yrke hade träkolning. Ivar Nilsson har tagit en bild på en s.k. kolbotten i Bellesnäs där man kan se både kolmila och kolhytta.

En i bygden mycket känd och verksam kolare var husaren Frank från Borstrulla husartorp och en annan var kolaren Blixt. Bygdekolaren Grip var verksam både i Bellö och Edshults socknar. När man frågade kolaren Grip hur det kom sig att han fick ut så mycket träkol från sina milor hade han alltid samma standarsvar.”Ja, si det är så konstigt så!”

Träkolet lastades sedan i s.k. kolslädar och kördes med oxar eller hästar till järnvägen för transport till Boxholms bruk eller direkt till Bruzaholms bruk.

Text av Malte Lämkull /Bellö 2016

Föreläsning Arkivens Dag 2016

 

 

[1] Bygång –  i bygdemålsfärgadt språk. Handling(en) att begifva sig till byn; spring ute i byn. (saob.se)

[2] Viktor Karlssons släktgård i 100 år (3 generationer). Torpet finns kvar än  idag och har  renoverats. På gården finns även en gammal bod från 1600-talet.

[3] Torplämningar tillhör Rysseryd och Ryssebo området

* Red.anmärkning. Inte alla torp ägdes av de som bodde där eller. Läs gärna vidare om torparna och deras levnadsvillkor här Torparna och deras torp · Torpare · Prisma Västra Götaland (prismavg.se)

 

Eventuella felaktigheter i texten är inte avsiktliga