Vadholmen

Den här texten är skriven och redigerad av vår forne medlem Malte Lämkull.

Långasjögle rote – nr. 14 – Aspelands kompani – Kungl. Kalmar regemente.

Torpet finns dokumenterat i de gamla soldatregistren bakåt i tiden till den senare hälften av 1600-talet. Vad var då orsaken till att man valde att kalla platsen för Vadholmen? En sannolik förklaring till namnet torde vara att den lilla Bellö-bäcken har sitt flöde ut i sjön Lilla Bellen drygt en km. nedanför torpet. Denna bäck avvattnar bl.a de tre ganska högt belägna skogsområdena kring byarna Sjöhult, Boarp och de s.k. Ängamarkerna. Långt innan man byggde upp en vattendriven kvarn fanns det ett naturligt vadställe, som man var tvungen att passera för att komma till torpet och till byn Långasjögle. Därför var det naturligt att kalla området för Vadholmen.

Enligt soldatregistren vet vi att till torpet kom år 1676 en soldat vid namn Sven Isacsson. Denne soldat kom sedan att stanna kvar på torpet ända fram till år 1700 då han utbyttes mot en man vid namn Julius Lyon. Soldaten Lyon var under sin tid på torpet mycket sjuklig och led av sviterna från de umbäranden han utsatts för under krigarlivet vid Kalmar regemente. Julius Lyon avled år 1710 och i hans ställe kom nu en man som hette Hjalmar Flink.

När man studerar de indelta soldaternas livssituation så slås man av att de i många fall
tvingades vistas borta på krigsuppdrag under flera år. Önskemålet från roteböndernas
sida var därför att soldaten skulle vara gift eftersom då soldathustrun kunde sköta det
mesta av jordbruksarbetet under soldatens bortavaro. Rotebönderna hjälpte väl ibland
till med det grövsta arbetet men långt ifrån alltid. Ofta var soldatfamiljerna unga och hade då små barn vilket ytterligare ökade på arbets- och ansvarsbördan för fruarna.

Tiderna var dock oroliga och bland folket rådde stor fattigdom och människorna var mycket krigströtta.

Efter den svenska katastrofförlusten den 28 juni år 1709 vid Poltava utraderades det
mesta av Kungl. Kalmar regemente. Nu måste alltså ett nytt regemente sättas upp. I
januari år 1710 kunde den nye regementschefen Carl Björnskog mönstra detta regemente på Staby hed. Bara någon månad senare sattes detta nya förband in vid slaget vid Helsingborg. Tillsammans med Jönköpings regemente vann man här en stor och mycket betydelsefull seger. I landet rådde dock ett bedrövligt och fattigt förhållande. Enligt en rapport från år 1712 saknade soldaterna uniformer och trossen led svår brist på både tält och kokutrustning. Soldaten Flink fick nu under några år arbeta på sitt torp och kunde nog till en del ställa i ordning bristerna på hus och åkerbruk som uppstått under hans bortavaro i fält. Tiderna var dock oroliga och bland folket rådde stor fattigdom och människorna var mycket krigströtta.

Den unge och krigiske konungen Karl XII förberedde sig för ett stort fältslag mot
Norge. Norge var då som bekant ett lydrike under vår arvfiende Danmark. Detta fältslag blev dock ett svårt nederlag för Sverige och kom att sätta punkt för krigarkonungens både militära bana och liv. När detta fälttåg inleddes hade en ny, ung soldat vid namn Per Svensson tagit över soldattjänsten i Vadholmen. Per Svensson fick soldatnamnet Düchtig och började sin tjänst i Vadholmen år 1716. Genom att det svenska försvaret under många år varit verksamma i tyskspråkiga områden i Europa så hade det tyska språket fått ett stort inflytande när man gav knektarna sina soldatnamn. Per Svenssons soldatnamn är ett tydligt sådant exempel. Stavningen fick en försvenskning av det tyska ordet ”Tüchtig” som är det svenska ordet Duktig.

Fälttåget inleddes år 1718 och de svenska soldaterna var även nu illa utrustade. Kalmar
regemente var nu med vid belägringen av Fredrikshalds fästning och Per Svensson
Düchtig fick också uppleva konungens död den 30 november år 1718. När de svenska
soldaterna återvände hem efter kungens död var de i ett bedrövligt skick. Hat och antipati mot krigsmakten och de styrande präglade de flesta av soldaterna och många var såväl psykiskt som fysiskt illa skadade.

Nu fick äntligen många av krigarna åter odla och bruka åkerlapparna på de små
soldattorpen och återgå till ett meningsfullare liv med sina familjer. Per Svensson
Düchtig kom dock att få tjänstgöra vid Kungl. Örlogsflottan i Kalmar under åren
1720-1721 och deltog då i det s.k. ”Ryska kriget.” Kalmar regemente kom sedan
under många år att få sjökommenderingar och många av Vadholmens soldater fick
tjänstgöra på örlogsflottan. Eftersom de krigiska insatserna till stor del gällde landvinningarna längs östersjökusten var det befogat med en hel del landsoldater
ombord på krigsskeppen.

När Per Svensson Düchtig återkom från ”Ryska kriget” gifte han sig år 1723 med
Kerstin Persdotter som kom från byn Bellesnäs. Nu fick soldatfamiljen arbeta under
fredliga förhållanden på torpet. Övningar hölls naturligtvis regelbundet med soldaterna
på de olika hedarna men nu under betydligt fredligare och angenämare förhållanden än
under krigstider. Det är egentligen inte så konstigt och märkvärdigt att de indelta soldaterna omgavs av ett äventyrets skimmer. Soldaten hade ju under sina många krigsplaceringar fått tillfälle att se mycket ute i världen och också fått uppleva många spännande äventyr. Bland bygdens vanliga befolkning hade de flesta på sin höjd besökt Jönköping eller Kalmar någon gångunder sitt liv och inte fanns det mycket romantik eller äventyr i den vanliga vardagen.

… många unga flickhjärtan slog nog ibland extravolter…

Soldaterna fick härigenom en hög status bland bygdens befolkning och många unga
flickhjärtan slog nog ibland extravolter när soldaten trädde in i bygdens kyrka iförd den
stiliga uniformen. Att soldaterna dessutom ofta var skriv- och läskunniga gjorde ju också
att de kunde åta sig en hel del betydelsefulla uppgifter i sin hembygd. Den 7 juni år 1731 lämnade soldaten Per Svensson Düchtig jordelivet. Hans liv hade säkert varit strävsamt men också säkert spännande och rikt på upplevelser. När man studerar torpet Vadholmens soldathistoria kan man fastställa att han varit en av de mest redbara och goda representanterna band de indelta soldaterna i torpets långa historia.

Den 1 september samma år 1731 kommer soldaten Måns Månsson till Vadholmen. Även han tilldelas soldatnamnet Düchtig. Tyvärr känner vi inte till så mycket om denna
person men vi vet att han var gift och att makarna hade tre barn. Måns Månsson
Düchtig kommenderades till örlogsflottan i Kalmar och kom att ingå i en eskader i
örlogsflottan som den 1 april år 1741 avseglade mot Hangö i Finland.

Eskadern skall ha bestått av fyra fregatter, elva örlogsskepp och ett antal mindre båtar. Befälhavare för styrkan var viceamiral Thomas Rajelin. Ombord på skeppen fanns 4200 matroser och 700 soldater från Kungl. Kalmar regemente. En av dessa soldater var Måns Månsson Düchtig från Vadholmen. Dessa soldater fick mycket beröm för sina insatser men tyvärr var sjukligheten mycket hög inom förbandet. Krigsoperationerna kom att koncentreras till landområdena kring Finska viken.

Måns Månsson Düchtig insjuknade och avled den 3 juli år 1741. Många av hans kollegor fick dela hans öde. Förmodligen var en betydande anledning till sjukdomstillståndet och den höga dödligheten bland soldaterna att man led brist på rent och friskt vatten.Nu rådde stor brist på dugligt soldatmaterial i landet och därför kom en soldat till Vadholmen som tidigare hade avskedats. Han hette Jonas Gabrielsson Förberg och ersattes kort tid därefter av en Per Isacsson Förberg. I knektregistret omnämnes denne soldat kortfattat som ”gammal och oduglig.”

Pommerska krigets utbrott

Nu verkade återigen allvarstider stunda och i samband med det s.k. ”Pommerska
krigets” utbrott tillsattes soldaten Måns Persson Himmelsberg till tjänsten i
Vadholmen. Måns Persson Himmelsberg kom år 1761 att tjänstgöra i Pommern. Kalmar regemente sattes dock inte in i några reguljära strider utan tjänstgöringen kom mest att utgöras av långa kamperingar och tröstlösa marscher mellan olika orter. Soldaterna led stor brist på proviant och detta ledde i förlängningen till hög sjuklighet och dödlighet inom förbandet.

Efter sin hemkomst fick Måns Persson Himmelsberg skriftligt tillstånd att byta torp och rote med soldaten Jacob Larsson Sjöman. Vi vet om denne soldat att han var gift och hade barn. Soldaten Sjöman hade lyckan att till stor del få vara hemma med sin familj och bruka sitt torp. I soldatregistret kan man läsa att Jacob Larsson Sjöman år 1775 är ”svag och undermålig som soldat” och därför beviljas avsked. År 1778 återkommer Måns Persson Himmelsberg till Vadholmen. Han har under sin bortavaro avancerat till korpral vilket är ett mycket klart bevis på hans lämplighet. Måns Persson Himmelsberg kom sedan att tjänstgöra på roten och torpet Vadholmen till år 1786.

Året därpå 1787 kommer den då blott 20-årige Carl Svahn till Vadholmen. Han är son till underofficeren Abborre från Edshult. Carl Svahn tjänstgjorde i kriget mot Ryssland. Han togs till fånga men lyckades efter ett år komma hem från fångenskapen med livet i behåll. Han var gift med Lisa Persdotter och paret fick tre barn. År 1801 deltog Svahn i fältläger i Köpenhamn och år 1806 i Stralsund. Kalmar regemente deltog sedan i ett fälttåg åren 1813-1814 i Tyskland med tre bataljoner och här var soldaten Carl Svahn från Vadholmen med.

En ung fänrik som deltog i förbandet har i en upphittad dagbok noterat att regementet
avseglade från Karlskrona i april månad år 1813 med skeppet ”Manligheten” och med
destination Stralsund. Vädret var miserabelt med mycket hård storm och överfarten tog
drygt åtta dygn mot normalt två till tre dygn. Regementet deltog i många och långa marscher genom stora delar av det nuvarande norra och östra Tyskland. Soldaten Svahn fick på grund av sjukdom komma hem i slutet av år 1813. Han får avsked och bygger sig en egen stuga som han låter kalla Svanholmen. Soldaten Carl Svahn fick leva och bo i sitt Svanholmen fram till år 1844 då han lämnar jordelivet. Som  efterträdare kommer soldaten Sven Rask och denne tjänstgör fram till år 1846 då han efterträds av Magnus Lång.

Den siste indelte soldaten på torpet Vadholmen

Den siste indelte soldaten på torpet Vadholmen blev Carl Fritz vilken år 1899 flyttar till
Ingatorp. Man upphör aldrig att förvånas över ett sådant torps öde som Vadholmens. Tänk så många människor som har levat och dött, arbetat och verkat på detta torp. Tänk vilken samlad livserfarenhet dessa människor har fått från olika tidsepoker. Man har levt i fredstider och krigstider, under goda och dåliga skördeår och i glädje och sorg. Tanken svindlar och man inser det storslagna med ett litet soldattorps historia. I början av 1930-talet kom min far, faster och farbröder att bo i Vadholmen. När min far
och mor gifter sig år 1932 arrenderar de torpet under några år. En småregnig söndagsmorgon den 14 oktober 1934 kl. 06.30 ser jag själv dagens ljus i sängkammaren här i torpet Vadholmen. Det känns fint att tänka på att även många
andra små barn har fötts på torpet och att också många människor har fått sluta sina
dagar på samma ställe.

Jag har hört många historier och berättelser från den tiden då mina föräldrar bodde här.
Jag känner naturligtvis något alldeles särskilt när jag står utanför torpet och i min fantasi
ser de människor som har arbetat på de små åkrarna eller kommer gående ut ur  skogen upp mot torpets trädgård. En höstkväll när dimman lägger sig över skogen i riktning ner mot Bellö kyrka och några rågetter går i skogskanten och betar då tycker jag att Vadholmen är bland det vackraste jag har sett. De sista åretruntboende på torpet var familjen Axel Flink som avflyttade år 1939. Under 1950-talet användes Vadholmen av Bellö kyrkliga scoutkår som klubbstuga och samlingslokal. Periodvis har sedan torpet bebotts av sommargäster.

Gottåsa, Bellö 2006-04-21 Malte Lämkull